Originaltitel: "QI (Quite Interesting)"
Start: 11 september 2003
Slut: pågående serie
30 minuters (45 för XL-versionerna)
153/156 avsnitt hittills (*)
Land: England
Skapare: John Lloyd
Producenter: John Lloyd (Säsong 1-5) Piers Fletcher (Säsong 5-)

(*) Fram till slutet av säsong 11 (K), har det spelats in 153 avsnitt av "QI". Men i den officiella sammanställningen räknar man inte med den ej visade piloten, Comic Relief-specialen 2011 eller Sport Relief-specialen 2012. Räknar man in säsong 12 (L) som har spelats in men inte visats än, är serien uppe i 169 officiella avsnitt.



Visades/visas i:




"QI" (kort för "Quite Interesting", dvs. "ganska intressant") är ett engelskt humoristiskt panel-program som började 2003. Det skapades av John Lloyd, med Stephen Fry som programledare och Alan Davies som permanent paneldeltagare och ytterligare tre deltagare som skiftar från program till program.

"Quite Interesting" - eller "QI" för fansen - kan löst beskrivas som en "komedipanelfrågesport". Det handlar egentligen inte om meningslös information eller att samla på sig stora mängder värdelöst vetande. Det handlar om att hitta oupptäckta sammankopplingar och upptäcka dolda mönster. När allt kommer omkring är nyfikenheten hårdkodad i oss alla, vi har bara tappat förmågan att tillgodogöra oss den. "Sinnets lust", kallade Thomas Hobbes det, "som överstiger den korta lyckan av köttslig njutning". Där har du det, dessutom från en filosof och inte ett pressmeddelande: "QI" är bättre än sex.

Varje säsong omfattar ämnen som börjar med en speciell bokstav i alfabetet, till exempel omfattade den första säsongen ämnen vars ord började med "A". Således kallas säsongerna "Series A", "Series B" osv. i England i stället för "Series One", "Series Two" osv. "QI" hade premiär på BBC Two den 11 september 2003. När den sjätte säsongen började 2008 en förlängd version av respektive avsnitt att visas dagen efter, med titeln "QI XL". John Lloyd var producent för de första fem säsongerna. Från och med säsong 6 (F) tog Piers Fletcher över.

"QI" är ett av de sällsynta program som bevisar att inte all tv är fördummande. Programmet ger dig omfattande kunskap om saker du inte visste och korrigerar kunskap som du alltid trott vara sann. Till exempel att Henry VIII inte hade sex hustrur, att Sverige inte alls världens högsta självmordsfrekvens eller att skottarna faktiskt inte uppfann haggis.

Dock, för att vara komedi måste "QI" vara mer än bara intressant. Det som gör det till ett så bra program är att det på något sätt lyckas vara väldigt roligt och ändå ge intressanta fakta. Mycket av den magin beror på "QI-mästaren" Stephen Fry och den fast deltagaren och "Bantermeister" Alan Davies (som kommer sist mer än varannan gång). De lyckas ge programmet en varm känsla.

Efter alfabetet - som 2015 har kommit till "L" - är det "QI's" ambition att fortsätta med att gå igenom alla nummer, som naturligtvis är lite fler.

2012 hade "QI", med Stephen Fry's egna ord, gått igenom... "astonishing "A's", beautiful "B's", crazy "C's", delectable "D's", excitable "E's" and frightfully fabulous "F's", great "G's", heavenly "H's", intriguing "I's", and jubilant "J's"".

"QI" leds av högsta djävulska frågemästaren av 33:e graden, Stephen Fry som har enväldig makt över poängen. Stephens uppgift är att försiktigt uppmuntra sina gäster att söka efter svar, undvika urbana myter och tråckla sig djupt ner i deras komiska skrymslen för att underhålla oss. Stephen vann "Guldrosen" för bästa panelprogramledare 2006.

Stephen Fry inledde första avsnittet med: "Now, the rules are simple. Scoring is my business. Points are given and points are taken away. They are taken away for answers which are both obvious and wrong, and they're given not so much for being correct, as for being interesting. Their level of interestingness is impartially determined by a demographically selected customer-service focus consultancy, broken down by age and sex - i.e. me. Because there is no-one more broken down by age and sex"

En panel med fyra deltagare tävlar individuellt genom att svara på frågor från programledaren som sitter med två deltagare på var sida. Tre av deltagarna varierar från avsnitt till avsnitt och den fjärde är den ständige gästen, Alan Davies, som sitter direkt till vänster om Stephen Fry (ur tittarens synvinkel). De andra deltagarna är ofta komiker, även om det har förekommit gäster från andra områden, till exempel Jeremy Clarkson (motorjournalist), Roger McGough (musiker), David Tennant (skådespelare) och Emma Thompson (skådespelare).

Frågorna är ibland medvetet felställda eller mycket svåra. När en deltagare ger ett "uppenbart men fel" svar ljuder starka varningssignaler och blinkande lampor. Eftersom frågorna är så svåra att deltagarna inte räknas med att kunna svara utan hjälp, uppmuntras istället intressanta eller roliga (och i sällsynta fall, rätta) svar eller andra kuriosakunskaper (inte alltid relaterade till frågan, men ofta roliga), vilket är det huvudsakliga sätt som poäng samlas ihop. Man får dock poängavdrag för svar som bara upprepar vanliga missuppfattningar och myter. (Alan Davies har gjort denna aspekt av spelet till något av en konstform.) Det är okej att ha fel bara man inte har fel på ett självklart eller "tråkigt" sätt. Poängställningen ges enbart i slutet av programmet. Minuspoäng är väldigt vanliga och ofta är vinnaren den som har minst minuspoäng.

På detta sätt försöker "QI" att befria världen från nonsens, skrock och myter som annars lätt kan "korka igen" hjärnan. "QI" får oss inte bara att titta närmare på saker och ting, utan uppmuntrar oss att ifrågasätta allt vi har matats med sedan barnsben. Tänk på programmet som en humoristisk "hjärn-rensare".

Till skillnad från många andra frågesportprogram har gästerna inte fått svaren i förväg. Inte för att det skulle hjälpa, för att leverera rätt svar direkt är förmodligen det tråkigaste som kan hända. Det centrala i programmet är att deltagarna får gissa, "reda ut" och vrida på frågan med den oundvikliga underhållande förvåning som följer.

Varje deltagare har en knapp för att påkalla uppmärksamhet som de demonstrerar i början av programmet. Ljudet de avger varierar för varje avsnitt, men är ofta centrerade kring ett tema där de tre första (de nya deltagarnas signaler) är vanliga och Alan Davies signal skiljer sig från de andras på ett komiskt sätt. Exempelvis kan de tre gästerna få signaler med brottstycken ur pompösa och högtidliga melodier, medan Alan får ett bräkande får (!).

Titeln "General Ignorance", som betyder "allmän okunnighet", valdes både för att efterlikna och parodiera frågesporter i allmänbildning, användes först för att beskriva den sista omgången av "QI", där det gäller att undvika att svara med det uppenbara - men felaktiga - svaret (det vi alla lärde oss i skolan).

Från början bestod omgången av flera avsiktligt vilseledande frågor som verkar ha uppenbara svar som faktiskt är felaktiga (t.ex. att flygplanens svarta lådor i själva verket är oranga för synligheten skull.) Här introducerades också konceptet att straffa svar som var alltför förutsägbara, särskilt uppenbara skämt med hysteriskt skränande sirener och biltutor varpå det uppenbart felaktiga svaret blinkar på väggen bakom deltagarna, vilket betyder att redaktionen redan räknat ut att någon kommer svara just det. Detta kallas i programmet en "Klaxon" och att få dessa minuspoäng kallas "Forfeit", det jag i episodguiderna skriver som "felaktigt". Det är litegrann Alan Davies uppgift att svara dessa uppenbara - men felaktiga - svar. "Efter fyra år har jag fattat att jag är där för att verka dum. Jag har cementerat ryktet om att vara ointelligent", säger Alan.

En sådan fråga i piloten var "Vad är den sjätte mest populära namn för en pojke i Tyskland?" Svaret på frågan är i själva verket "Tim", men Alan Davies svarade på skämt "Adolf", vilket fick programledaren Stephen Fry att ta fram ett kort där det stod just "Adolf", vilket var det uppenbara - men felaktiga - svaret som gav minuspoäng.

Medan de flesta avsnitt kretsar kring ett tema som börjar med säsongens bokstav (varje säsong är ju alfabetiskt strukturerad) innehåller segmentet "Allmän okunnighet" frågor om en rad olika ämnen som bara har det gemensamt att de bygger på felaktiga myter och missförstånd.

Ibland skiljer sig omgången från det vanliga, särskilt under julenspecialerna. I julspecialen säsong 2 bytte Fry och Davies platser under "Allmän okunnighet", då Fry försökte svara på frågor skenbart skrivna av Davies för att lura honom. I julspecialen säsong 4 kretsade alla frågor i detta segmentet kring helgon.

Till säsong 10 togs den här delen bort och lades istället in lite då och då under hela avsnittets gång, då deltagarna blev alltför medvetna om att det "uppenbara" svaret gav minuspoäng och därför "vägrade" svara.

Under vissa avsnitt får deltagarna extrauppgifter att lösa under programmets gång, till exempel att rita eller att lista ut ett föremåls funktion.

Under hela säsong 5 (E) var extrauppgiften att lista ut till vilka frågor som svaret var, eller hade något att göra med, elefanter och den som först höll upp sin elefantskylt fick bonuspoäng. Hade man fel fick man dock minuspoäng. Under säsong 10 (I) var extrauppgiften att identifiera vilken fråga i varje program vars svar var "ingen vet" ("nobody knows").

Året var 1998 när tv-komedi-gurun John Lloyd kom på idén om ett nytt sorts frågesportprogram. John var då 40 år och hade skrivit åt och producerat några av Englands bästa komediserier så som "Not The Nine O'Clock News" ("Inte Aktuellt"), Spitting Image (Dockorna som parodierade kändisar om ni kommer ihåg dem) och "Blackadder" ("Svarte Orm", där programledaren Stephen Fry var med i många avsnitt). För några år sedan kom John till den plötsliga och chockerande insikten att han inte riktigt visste någonting - eller snarare att det fanns ett enormt landskap av fascinerande kunskap "där ute" som han aldrig riktigt hade beträtt annat än i periferin.

John Lloyd tänkte sig först serien som ett radioprogram med honom själv som programledare och utvecklade idén tillsammans med John Mitchinson, Peter Fincham och Alan Yentob. Därefter förvandlades förslaget till ett tv-program med Michael Palin som programledare och Stephen Fry och Alan Davies som lagledare för det intelligenta respektive det dumma laget. Alan Davies var den mest självklara panelmedlemmen för John Lloyd från allra första början. Han passar perfekt in i konceptet. Häromdagen frågade han mig till exempel om spermier känner smärta, berättar John Lloyd. När Palin tackade nej gjordes konceptet om med enbart Alan som ständig gäst och Fry i rollen som lekledare. 2002 släpptes en pilot för QI och den gick hem på BBC. Programmet har blivit en succé även i Australien och nu har konceptet sålts till bland annat Sverige. Men det finns de som inte gillar QI. Vetenskapsmän hatar 'QI' för de tycker det ligger på en för barnslig nivå. De ska alltid vara "smartasses" kring frågorna, berättar John Lloyd.

Tanken med programmet var enligt Lloyd att göra världens första icke-tråkiga uppslagsbok. Några års vandring i det intellektuella landskapet vid senare tillfällen och efter att ha undersökt några ganska lovande smulor av vad som egentligen var ganska intressanta upptäckter, visste han att han bara var tvungen att få allas uppmärksamhet på det och visa sina vänner, sina kollegor och världen i stort hur intressant - och roligt - allt är. Resultatet blev "QI" - en mycket hyllat äktenskap mellan komedi på högsta nivå och en fascinerande inblick i den värld vi vandrar på och alldeles för ofta tar för given.

Den information som används som grunden forskas fram av vad som kallas QI-älvorna (historikern Justin Pollard, journalisten Vitali Vitaliev och Molly Oldfield). De är fullt beredda att acceptera att de inte heller vet speciellt mycket, men de är också rätt säkra på att de kan ta reda på det. Under inspelningarna är det deras uppgift att rensa upp eventuella kvarvarande trådar av tvivel eller okunnighet som framkommer, vilket gör att Stephen - om möjligt - ser ännu mer "hysteriskt allmänbildad" ut. QI-älvorna kan kontakta Fry via en öronmussla under programmet för att ge ytterligare information eller korrigera svar. Bland de källor som används för programmet finns Encyclopaedia Britannica och Wikipedia.

Det utmärkta och smittande ledmotivet till "QI" är skrivet av mästaren Howard Goodall, som själv deltagit i ett par QI-avsnitt. Det är för tillfället tyvärr inte tillgänglig för nedladdning. Om du inte hörde ledmotivet när den här sidan laddades kan du höra det här.

Goodall har komponerat musiken till flera populära brittiska komedi-serier inklusive: "Red Dwarf", "Svarte Orm", "Mr Bean", "Mitt liv som snut", "Ett herrans liv", "The Catherine Tate Show", "2point4 Barn" och "QI", där han också var dubbel paneldeltagare. Det var som färsk elev vid Christ Church, Oxford han mötte skådespelaren Rowan Atkinson och författaren Richard Curtis, hans medarbetare på flera av dessa projekt, inklusive hans första försök i tv, "Not The Nine O'Clock News" ("Inte Aktuellt").

I april 2009 blev Goodall nominerad till The Classical BRITs “Composer of the Year”-priset för "Eternal Light: A Requiem", som han vann i maj 2009 och i juli samma år blev han nominerad till en Emmy i kategorin "Komposition för en miniserie, film, eller dramaspecial" för hans arbete med Winston Churchill-biografin "Into the Storm", som han sedan vann den 12 september vid en ceremoni i Los Angeles.

"QI" skapades av den sedan länge etablerade komedi-producenten John Lloyd och publiceringsimpressarion John Mitchinson, när de båda insåg att mer behövde göras för att åtgärda bristen på intressanta saker här i världen. Eller snarare den allmänna bristen på medvetenhet om att allt är intressant om man ser på på rätt sätt. De två John-arna omger sig dessutom med en liten grupp av "ganska intressanta" människor, som delar i denna filosofi.

"QI" har en Twitter-feed, som matar 363.905 anhängare (vid senaste räkningen) på en fascinerande högtid varje dag, dygnet runt, året runt. Följ den här:
twitter.com/#!/qikipedia

Programmet vann även "Royal Television Society Award" i avdelningen "Underhållning" 2007, "British Comedy Award" för "Bästa panelprogram" 2008, "Televisual Bulldog Award" for "Bästa panel-, fråge- eller pratshow" 2008 och 2009, och har vunnit "Comedy.co.uk Award" for "Bästa Brittiska Panelprogram" i tv 2006, 2007 och 2009. Och programledaren Stephen Fry vann som sagt "Guldrosen" för bästa panelprogramledare 2006.

Till och med sista avsnittet säsong 11, (serie K), har, förutom programledaren Stephen Fry och den fasta deltagaren Alan Davies, 115 olika personer medverkat i de 155 avsnitten, inräknat piloten och de två specialprogrammen, "Comic Relief Special" och "Sport Relief Special". Pastor Richard Coles blev den 100:e i avsnitt 13, säsong 10, "Jobs". Jo Brand är den som varit med flest gånger, 32. Förutom Jo har Bill Bailey och Phill Jupitus varit med mer än 30 gånger vardera och Sean Lock, Rich Hall, David Mitchell och Jimmy Carr varit med mer än 20 gånger vardera. Jo Brand, Jimmy Carr och Phill Jupitus är de enda som medverkat alla 11 säsongerna. De två förstnämnda har dessutom medverkat i varsitt specialprogram så man kan säga att de har 'varit med ett tag'.

Alan Davies har vunnit 22 gånger (inklusive tre delade förstaplatser), vilket är mest av alla men eftersom han deltar i alla avsnitt kan det vara värt att notera att Davies även har slutat sist 82 gånger (mer än hälften) till och med säsong 11 (K). I avsnitt 8, säsong 9, "Inequality and Injustice", slår Alan negativt poängrekord med "1 gazillion" minuspoäng. Temat är ju orättvisa. Mer poängnörderi kan du hitta under "trivia" i vänstermenyn

Fem gånger har tävlingen vunnits av publiken: I "Death" säsong 4 (D), "England" säsong 5 (E), "Flora & Fauna", säsong 6 (F), "Greeks" säsong 7 (G) och "Kings" säsong 11 (K). I säsong G visades ett klipp från när Barack Obama felaktigt påstod att han var den 44 amerikanske presidenten (Grover Cleveland var president två mandatperioder med Benjamin Harrison emellan och är alltså både den 22:a och den 24:e presidenten) och fick 10 minuspoäng eftersom han rent strikt är den 43:e. Han kom därmed på fjärde plats. Ett avsnitt har vunnits av Stephen Fry själv, avsnitt 8, säsong 10 (vinnare med (52!˜8×1067) poäng), ett (avsnitt 13, säsong 8, "Intelligence") har vunnits av ASIMO (Advanced Step in Innovative Mobility, dvs. en humanoid robot) som tog sina poäng genom att visa sin tekniska kompetens för publiken.

Rich Hall är den gäst hittills som vunnit flest gånger. Han har 10 vinster (inklusive delade segrar) på sina 24 framträdanden. Det är bara Alan som har fler, men det är som sagt inte speciellt imponerande med tanke på att han varit med i alla avsnitt utom ett. Sandy Toksvig har dock ett bättre resultat per framträdande. Hon har vunnit 9 gånger av 13 möjliga. Fast Pastor Richard Coles har 100-procentigt resultat. Han har bara varit med 2 gånger men han har vunnit båda.